475
Per Alfred Hansson

Född 1846-10-02
Plats: Hallersrum
Döpt 1846-10-11
Död 1940-07-21
Ålder: 93 år
Plats: Linköping
Dödsorsak: Marasmus senilis (ålderdomsavtyning)
Begraven 1940-07-27

Föräldrar

Far
Namn Hans Peter Persson
Född 1809-04-14
Död 1864-11-01
Mor
Namn Johanna Johansdotter
Född 1812-12-26
Död 1894-09-07

Äktenskap

Med Plats Datum
Anna Beata Wiström Skeda 1876-03-03

Barn

Namn Mor Född Död
Thilda Charlotta Anna Beata Wiström 1876-03-14 1943-06-02
Karl Gustav Hansson Anna Beata Wiström 1879-02-13 1944-08-18
Axel Birger Hansson Anna Beata Wiström 1881-08-24 1964-??-??

Övrig information

Han var byggnadssnickare. Han föddes i Hallersrum i Djursdala, flyttade sen till Bullebo. Han vistades hos en faster i Vårdnäs sedan 1857, flyttade dit 1861 då han var 15 år.

Han jobbade som dräng på gårdar, bland annat på Skillberga rusthåll, Pukeberg, Stora Eket i Brokind, Pukerum i Tjärstad, Slättbacka i Skeda.

Han flyttade till Linköping 4 dec 1878. Han har bland annat varit med och byggt domkyrkotornet i Linköping.

Hans sonsöner bodde hos honom då deras pappa åkte till Amerika.

De tog en fosterson som hette Erik Emanuel Lindblom som var född 9 jun 1898, och som dog 19 sep 1925. Han var barn till deras dotter Tilda Charlotta och hennes man Manne Lindblom.

Han flyttade från Domkyrkoförsamlingen till St:Lars 28 sep. 1934 till Vickersgatan 1, sen tillbaka till Domkyrkoförsamlingen 21 sep 1936. Han tog hand om både sin njursjuka dotterson Erik Emanuell från 30 augusti 1901 tills han dog 19 september 1925, samt sina båda sonsöner från 1913 då deras pappa åkte till Kanada tills de blev vuxna.

Det var ett stort reportage om honom i Östgöta Correspondenten den 20 november 1937 då det berättades följande:


En som var med och byggde domkyrkotornet

Medan en disig novemberafton lägger sin täta slöja över Linköpings gator och torg, gör vi ett besök hos förre byggnadssnickaren Per Alfred Hansson i hans hem vid Västanågatan, där han njuter sitt "otium cum dignitale" under sin dotters ömma omsorg.

Hansson, som är född den 2 oktober 1846 i Djursdala socken och alltså är över 91 år gamma, utgör en god representant för den tid som har flytt och är heller inte ovillig att berätta - tvärtom öppnar han med glädje dörren till sina minnens skattkammare, då vi ställer våra frågor.

Vi börjar från början och frågar honom om hans barndomsminne. - Ja, det man egentligen menar med barndom, en obekymrad tillvaro i de yngsta levnadsåren, har jag nog inte haft förmånen att njuta av, Det låg inte för den tiden. Vad orsaken kunde vara, är ju svårt att säga, men då ingen skolgång fanns, fick givetvis barnen i mycket unga år börja göra nytta för sig. I det avseendet utgjorde inte jag något undantag.

- Då har således herr Hansson aldrig gått i skola? - Nej, det har jag inte, men jag har under årens lopp själv lärt mig läsa, åtminstone skapligt. Men att skriva går det sämre. -

- Vilken var den första platsen utanför hemmet? - Det var som läropojke hos skomakarna, av vilka en del på den tiden ständigt var stadda på resande fot och endast gjorde uppehåll på de gårdar där skolagning och skotillverkning skulle förekomma. I städerna och de större samhällena fanns givetvis fast bosatta skomakare, men lantbefolkningen föredrog i allmänhet att låta skomakarna utföra sitt arbete på gårdarna. Dessa resande skomakare stod högt i rang och värdighet, och de bemöttes därför med stor gästfrihet på bondgårdarna. Måhända var denna tid fylld av arbete och slit, men i ändå högre grad präglades den av arbetsglädje och trivsel. Ingen lycka varar dock beständigt. Snart nog fick jag en påhälsning av min farbror och fader, vilka ägde en ganska stor lantgård, och dessa försökte nu med lock och pock att övertala mig att komma till dem. Att det lyckades för dem fick jag senare orsak att ångra många gånger.

Jag minns särskilt en gång, hur vi en vinterdag for till skogen för att hämta timmer. Det rådde blidväder, när vi gav oss i väg, vilket orsakade, att stövlarna som var otäta och strumporna blev alldeles genomblöta. Framåt kvällen började det emellertid frysa på, och då må ni tro, att det blev kallt om fötterna, för både stövlarna och strumporna frös ihop. När jag for hem på timmeråket, besjälades jag av en enda önskan: att få sitta med fötterna på en brashäll. Men det värsta var ju, att det var stört omöjligt att få av mig stövlarna vid hemkomsten. Det var att skära sönder lädret och plocka bort bit för bit, varvid både skinn och kött följde med. Nåja, jag klandrar inte farbror och faster för omslaget i vädret, för det rår ju ingen människa över. Men jag möttes inte heller av något medlidande från det hållet och jag fick redan följande dag ge mig ut på skogskörslor igen. Jag sökte mig emellertid snarast möjligt bort från dessa ogästvänliga släktingar. Jag fick andra platser, en del bra, andra sämre. Kanske var det inte alltid så roligt, men tiden gick, och man hängde med.

- Hur höga var lantarbetarelönerna på den tiden, inflikade vi. - Ja, i förhållande till nuvarande löner var de givetvis mycket låga, men för min del kan jag ändå inte klaga för när jag lämnade lantarbetet hade jag hundra kronor om året, efter den tiden en ganska hög lön.

Det var på en av sina drängplatser som Hansson blev bekant med sin nu avlidna hustru Anna, om vilket den gamle gärna och med glädje berättar. - Till att arbeta fanns då inte många Annas jämlikar, det är då säkert berättar han. Jag kommer särskilt ihåg en gång då hon visade sin utomordentliga arbetsförmåga. Bonden på den gård, där vi tjänade som kamrater - vi var inte gifta då - ville ha ett fält säd avmejat och bundet i nekar. Vi åtog oss att tillsammans utföra arbetet på en dag, vilket bonden ansåg som en omöjlighet.

När kvällen kom, låg dock fältet mejat och nekarna samlade i högar. Sin beundran uttryckte bonden med orden:
"Idag har du inte spar´t piga Alfred."

En annan gång höll jag på med att bära upp säd från höskullen, där tröskningen försigått, till spannmålsmagasinet. Bonden och Anna hjälpte till att fylla säckarna. När jag varit uppe på magasinet med den näst sista säcken och var på väg att hämta den sista, som innehöll ännu mera säd än de föregående, vem möter jag väl i backen om inte Anna, som kommer knogande med säcken på ryggen. Jag förstår inte att hon orkade och detsamma förvånade bonden också. Den dag då vi gifte oss behövde jag aldrig ångra, för maken till duglig och arbetsam hustru kunde jag inte ha fått.

Efter giftermålet flyttade Hansson med maka till Linköping, där han under en lång följd av år arbetade som byggnadssnickare.

- Är det några särskilda byggnadsarbeten som herr Hansson har i minnet, frågade vi intresserat. - Ja, ja främst kommer jag förstås ihåg när vi byggde till tornet på domkyrkan, vilket skedde år 1886. Det är ju ett bland de högsta byggnadsarbeten som utförts i Sverige, så det skulle nog även i nuvarande tid säkert följas med stort intresse. Att det gjorde så på den tiden, förstås ju lätt. Det var en aldrig sinande ström av intresserade från när och fjärran som besökte tornbygget. En gång hade vi besök av några herrar från Stockholm och Göteborg, vilka intresserat följde arbetet. För transport av byggnadsmaterial hade vi då överst på ställningen, alltså vid tornspirans topp, ett block, i vilket en lina löpte ända ned från marken. Denna lina föranledde en av de besökande, som troligen var gymnastikintresserad, att framkasta en antydan om att så högt vågade nog inten klättra, åtminstone inte i lina. Jag åtog mig då att göra detta - dock inte från marken utan från gamla tornets sint. Men en kikare, som en av de besökande välvilligt lånade mig, innanför blusen började jag så klättrandet uppför linan. Väl uppkommen till toppen tog jag fram kikaren och såg bort över slätterna tills mitt öga fångade ett kyrktorn med urtavla. Ja, jag tror säkert det var någon kyrka i Norrköping jag såg, för kikaren var av kraftigaste sort. Jag ropade till de långt under mig stående besökarna, att klockan var en kvart i fyra, vilket föranledde en av dem att svara att det stämde nog för hans klocka visade tio minuter i fyra, men den gick fem minuter för fort. När jag väl var nedkommen på ställningsplankorna igen, kastade jag omkring mig eller gjorde en frivolt eller vad det nu heter. Jag var nämligen rätt mjuk i lederna på den tiden. En av de besökande kom fram till mig och tryckte en femkronorssedel i min hand - en icke föraktlig extra inkomst, om man betänker hur låga lönerna då var.

- Minns herr Hansson något om själva arbetet vid kyrkan frågade vi vidare. - Det är ju många år sedan dess, så jag har nog glömt en del, men jag minns dock att vi gjorde träarbetet till två sidor i taget färdigt, varefter vi märkte ned de olika delarna. Sedan detta var gjort började tornet skjuta i höjden och i och med hopsättningen. Själva grundarbetet hade vi givetvis utfört med fast mark under fötterna. Ja, det var egentligen inte så konstigt, som man skulle kunna tro. När tornet äntligen var färdigt, var arbetet dock inte slut, för taket på själva kyrkan skulle också överses, och detta uppdrogs åt mig och en kamrat.

Vad beträffar timpenningen vid detta bygge så höll den sig omkring 50 öre, en förhållandevis god lön, om man jämför den med vad byggnadsarbetare på andra platser då hade.

- Några andra byggnader? - Ja, jag var med på de flesta av bröderna Nylanders och den tidens största Linköpingsbyggmästare, hos vilken jag hade en anställning, var den så kallade "Veranda-Jon". Ett arbete som jag nu påminner mig var inläggningen i rutorna i taket inne i gymnastikhuset. Egentligen var vi två om detta arbete från början. Min kamrat hade emellertid svårigheter med att få rutorna tätt tillsammans i geringen, vilket han dock sökte avhjälpa genom isättande av kilar. Just som han höll på med detta kom byggmästaren och ja... så fick jag ta hand om arbetet ensam.

- Har herr Hansson varit utsatt för några olycksfall i arbetet? - Jo, det har jag nog. Vid borgmästarens hus vid Kungsgatan var det på håret när att jag strukit med. En av ställningsarbetarna hade tydligen slarvat, för när jag kom upp på ställningen brast en planka under mig och jag föll till marken. Jag hamnade i en grushög, i vilken en del plankor låg kringströdda. Som tur var lyckades jag innan nedkomsten få armarna om var sin stock, varvid nedslaget i hög grad mildrades. Men mina armar blev nästan skinnlösa och den vänstra fick en knäck som jag har känning av än idag. Jag kan dock inte påminna mig, att jag varit utsatt för några fler olycksfall, åtminstone inte av allvarligare art.

Vi märkte nu att den gamle började bli trött och det är ju inte heller så underligt, ty medan vi varit fängslade i minnenas värld har tiden runnit iväg med svindlande fart och klockan visar redan halv elva. Det var en tidpunkt då åldringen brukar vara i säng och därför ville vi inte uppehålla honom längre utan tackar för en oförgätlig stund och önskade honom en god natt. Den barkade nävens fasta handslag som möter oss vid avskedet, ger en tyst antydan om att vårt besök inte varit ovälkommet.


Så här stod det i Corren när han dog:

"I en ålder av 93 år och 10 månader avled på söndagen före detta byggnadssnickaren Per Alfred Hansson. Linköping. Den avlidne, som för några år sedan i Correspondenten berättade sina minnen var på sin tid bland annat med och byggde domkyrkotornet. Närmast sörjande är barn, barnbarn och barnbarns barn."

Bilder på personen